Förlåt.
Ibland kan jag inte låta bli att tänka på dom där fredag o lördag nätterna. Man har precis somnat och så ser man att mobilen ringer och det bubblar lite konstigt i kroppen, allt blir varmt igen. En timme senare ligger du här bredvid med ditt lilla fylleskratt och ser nöjd ut på något vis. Tänk att man kunde nå dig trots att du var så långt bortifrån mig. Jag vet att jag inte borde sakna dom där stunderna, men det är svårt.
Även fast jag var trött och förvirrad kunde jag inte låta bli att ge mej upp ur sängen vid halv 4 på söndagsmorgonen, vandra ut i natten för att få se dig där i natten, cigg i munnen och det där leendet som kan lysa även den här natten. Jag som inte trodde jag var sån, jag som brukar akta mig, tar det säkra före det osäkra, som tänker efter tusen gånger innan. Men med dej, ja, jag vet inte. Jag tappade bort det, jag ville bara lära känna dig, ville veta vem du var. Tänk att jag kunde bli så nyfiken på någon, så ärligt nyfiken var det länge sen jag var.
Men som vanligt går allt så fort, och nu är du borta, trots att jag inte är säker på vart du var från början. Och det var väl jag som sabbade början. Det kändes nog som om jag gav upp mig lite,ville göra allt för att få en chans att visa vem jag är men klockan fortsatte gå ändå, årstiderna blev ljusare trots allt. Jag som nog aldrig riktigt velat ge upp mig innan, jag har alltid varit för rädd men med dig ville jag. Jag blev nog ganska arg, när du var här med mig, då kändes det som om jag var någon och då tvrides jag. Men sen var allt som vanligt igen. Och jag vet vad du sa redan från början, jag visste det. Hoppades inte för mycket, ville inte vara för på, men hur kan man låta bli när man blir varm i kroppen varje gång? Hur styr man över det? Kanske därför jag blev cp och sabbade, var rädd att det skulle bli absolut inget, brukar jag verkligen bli rädd för sånt? återigen så förvånade jag migsjälv..
Förlåt. Om man bara kunde skaffa en tidsmaskin, finns så mycket jag vill säga, men allt blir fel.
But if you only knew
How much that's just not like me
I wait up late every night
Just to hear your voice
But you don't know that's nothing like me.
Även fast jag var trött och förvirrad kunde jag inte låta bli att ge mej upp ur sängen vid halv 4 på söndagsmorgonen, vandra ut i natten för att få se dig där i natten, cigg i munnen och det där leendet som kan lysa även den här natten. Jag som inte trodde jag var sån, jag som brukar akta mig, tar det säkra före det osäkra, som tänker efter tusen gånger innan. Men med dej, ja, jag vet inte. Jag tappade bort det, jag ville bara lära känna dig, ville veta vem du var. Tänk att jag kunde bli så nyfiken på någon, så ärligt nyfiken var det länge sen jag var.
Men som vanligt går allt så fort, och nu är du borta, trots att jag inte är säker på vart du var från början. Och det var väl jag som sabbade början. Det kändes nog som om jag gav upp mig lite,ville göra allt för att få en chans att visa vem jag är men klockan fortsatte gå ändå, årstiderna blev ljusare trots allt. Jag som nog aldrig riktigt velat ge upp mig innan, jag har alltid varit för rädd men med dig ville jag. Jag blev nog ganska arg, när du var här med mig, då kändes det som om jag var någon och då tvrides jag. Men sen var allt som vanligt igen. Och jag vet vad du sa redan från början, jag visste det. Hoppades inte för mycket, ville inte vara för på, men hur kan man låta bli när man blir varm i kroppen varje gång? Hur styr man över det? Kanske därför jag blev cp och sabbade, var rädd att det skulle bli absolut inget, brukar jag verkligen bli rädd för sånt? återigen så förvånade jag migsjälv..
Förlåt. Om man bara kunde skaffa en tidsmaskin, finns så mycket jag vill säga, men allt blir fel.
But if you only knew
How much that's just not like me
I wait up late every night
Just to hear your voice
But you don't know that's nothing like me.
