keighlee

Igårnatt hade jag en av de skummaste upplevserna någonsin tror jag, och jag sov inte heller, var klarvaken. Jag tänker inte gå in på vad som hände eftersom det var alltför skumt. Men jag var iallafall helt övertygad om att jag skulle dö, mitt liv var färdigt. Men jag var inte färdig med det, så därför fick jag total panik. Jag tänkte tillbaka på alla de gånger jag gjort saker jag ångrat, saker som jag redan från början visste skulle gå åt helvete och saker som jag inte gjort men hade gett allt för att ha gjort. Och jag lovade migsjälv att om jag fick leva så skulle jag förändra allt. Jag ska sluta att tveka inför saker jag vill göra eller säga, jag ska inte förstöra migsjälv såsom jag gör nu. Även om det är uttjatat så lever man bara en gång. Jag vet inte om det var det som den här upplevelsen försökte säga till mig, fast det funkade inte så bra,jag blev tvärom istället. Helt ställd och deppig, och framförallt helt skum. Det känns som om jag försöker fylla något med något som jag tvekar inför, och av upplevelser så vet jag att detta aldrig slutar bra, jag blir bara mer konstig. Men jag kan inte säga stopp, det är inte jag som behöver det här, det är någon annan men ändå är det jag som inte kan säga stopp. Att jag helt och hållet har tappat all kontroll skrämmer mig verkligen, var tar man vägen sen, när ens egna väg ligger i dimman? Att hålla på och klaga måste vara överstökat snart, men ändå kommer jag fan på något att klaga på varje dag, jag är en patetisk människa egentligen, men nog om det. Jag har så jävla mycket jag vill säga, men ändå så himla lite. Jag önskar jag kunde ha ett facit i min hand nu som visar hur mitt liv kommer bli, jag måste på något vis få veta att detta kommer ta slut snart, för jag blir galen.  Jag önskar att jag bara kunde få slappna av och leva livet, men det gör jag ju iofs ibland, men nu är allt bara så jävla anti, känns som om min ärliga  glädje har gömt sig någonstans, den har svikit mig. Så nu känns det som om det bara är en tidsfråga, tills man inte orkar med mig, för om inte jag orkar med mig, varför skulle då någon annan göra det? Ser inte logiken där.  Men ändå är jag omringad av er och jag vet att ni bryr er, men det är bara så mycket som gömmer sig i mig just nu, jag vill bara stänga av. Men det är nog p.ga er som jag inte gjort det än, och det är väl bra? Men just nu är det riktigt jobbigt, jag vill bara ligga här, vara ensam, inte vara ensam, prata, inte prata. Jag har tappat all ork, känns men ändå så känns det inget alls. Jag har stängt av inuti, men har inte gett upp helt än på utsidan.  När du frågar så har jag inget svar fast allt är glasklart inuti mig, ja. Just den biten som handlar om dej är glasklar men ändå så suddig och jag hänger inte med för ett öre, det här är väl inte likt mig, eller är det de?    Ärligt så vet jag inte om det är just saken att ha dej som jag längtar så hemskt efter, det kanske bara är tanken på att veta att du kunde vara min egena som lockar mig tills det bränns på insidan.  Jag är den enda jag kan skylla på. 
Jag är nog ganska arg egentligen, jag känner att det hela tiden ligger något och skaver på mej, att jag hela tiden är arg, antingen på migsjälv, på människor på bussen, mamma, husdjur...Det skrämmer mig med, vafan, varför måste det jämt vara något fel med mig? sur,ledsen, arg, deppig, konstig. Aldrig sådär vanlig och grund glad som dom flesta människor är, dom upplever motgångar, rädslor, känslor av alla slag, men ändå så fortsätter dom med sitt liv och behöver inte uppdatera sigsjälv om hur kass man är så fort något fel inträffar.   Det kanske just är det som fattas hos mig, jag fattar  inte att det är okej att må okej, och inte bra. För det är nog så det är, jag mår okej, jag trivs inte helt, men jag hatar det inte.  Och jag vill inte vara den där tjejen som jämt klagar på det hon har, men jag klagar väl inte riktigt, jag behöver bara få prata om hur jag är. Jag jag jag, jag har blivit för självcentrerad har jag märkt, kanske därför jag är så arg. För jag har förändrats mycket, både inom det bra och det dåliga området i migsjälv. Men frågan är ju om jag håller på att bli en sån jag kan leva med och vara resten av mitt liv? för det är ju mycket det som tonåren handlar om har jag fått höra, skapa sig en personlighet,  bli någon. Jag vet inte vad jag håller på med, och det har jag inte vetat på ett bra tag. Men jag tror ändå jag har tröttnat på att skämmas för migsjälv, jag är bara arg istället. Jag har utvecklat min tomhet på detta viset, jag försvarar mig mot omvärlden genom min ilska. Men det är inte jätte ofta den här ilskan kommer ut och visar sitt fula ansikte, bara mot sånna jag vet att jag aldrig kommer att förlora för att jag visar den äckliga sidan av mej, den enda personen jag kan komma på är mamma. Hon tar allt och hon kan inte visa bort mig, hon är ju min mamma.  Jag önskar jag kunde ändra på så många saker, men där har vi nog ett problem till, jag går bara runt varje dag och vill förändra saker, så varför försöker jag inte göra det då? Jag tänker ju fan på samma saker varje dag, att idag måste jag iaf försöka, men var är viljan? Jag fattar inget. Det är ju exakt detta jag vill, men ändå så fortsätter jag trycka ner mejsjälv genom att varje morgon säga till migsjälv att idag måste jag försöka, och så är det samma sak varje kväll jag lägger mig, misslyckande, jag försökte inte alls.
Jag känner mig som en död människa, jag har så svårt att känna något, är så fast i migsjälv. Jag minns så många gånger som jag har tvingat migsjälv fram till känslor och tankar trots att jag nog egentligen har en del att ge (?) Det fastnar lixom på vägen. Allt blir så komplicerat. Allt tar bara stopp, och jag låter det göra det. Jag glider lixom bara omkring, jag ger kanske lite då och då till människor men jag är ändå expert på att ta. Och trots att jag hatar det så blir det så ändå, mina förr så starka gränser mellan rätt och fel har suddats ut drastiskt. Jag har tappat bort allt i skymningen.



What I really ment to say is that I am sorry for the way I am, I never ment to be so cold., never ment to be so cold.